Det är sorgligt hur människor bara kan glida isär. Jag förstod först idag hur isolerad jag egentligen är, inte för att jag har försvunnit med flit, det har bara blivit att jag råkat snubbla lite bakåt. Kanske mindre än en halvmeter men tillräckligt mycket för att känna att någonting är fel. Ändå har jag verkligen försökt att hålla oss samman men utan ett gensvar från motsatt part är det svårt att få det att gå ihop. Inte nog med att du intar en allt mer okänd roll, vi befinner oss även på olika plan och det finns ingen dörr eller trappa där vi kan mötas halvvägs.

Egentligen kanske jag inte saknar det över huvudtaget, inte det minsta. Jag tror bara det är känslan över att ha valts bort, över att känna att man inte är bra nog. Jag vet varför jag väljs bort, jag är en tråkig jävel som ingen egentligen vill ha att göra med.

Ändå avskyr jag alla ensamma kvällar hemma. Gråta lite i mitt rum, gråta lite vid datorn och gråta lite framför TVn. Vardag. Jag känner mig otroligt bortglömd men allra mest utanför. Jag känner mig ensam och övergiven samt en gnutta värdelös eftersom att jag inte räcker till. Jag tror inte att jag når upp till de kraven om hur en vän skall vara och det tar kol på mig. Ännu värre är att jag kanske inte når upp till de kraven om hur en flickvän skall vara.